Ungdomars egna berättelser

Här kommer vi att samla några av alla de berättelser och livsöden vi mött sedan vi startade vår verksamhet 2013. Sidan kommer successivt att fyllas på med berättelser. Har du en egen berättelse du vill dela med dig av till andra? Skicka den till oss på origo@stockholm.se.


"För lite mer än 1 år sedan var jag den tysta lilla tjejen som aldrig vågade säga ifrån. Jag var mammas lilla ängel som aldrig vågade göra något fel. Tills den dagen då jag träffade min allra första kärlek och mina föräldrar fick reda på det. Då vändes allt upp och ner i mitt liv. Och allt bra jag hade i mitt liv blev ifråntagen från mig för att jag hade gjort ett "stort misstag" som träffat en kille. Under ett halvår försökte jag acceptera att det är på det sättet det ska vara. Att det är föräldrarna som ska bestämma över mig för jag är barn och inte vet lika mycket som dom äldre. Men när det en dag kändes för mycket så tog jag kontakt med origo.

Idag får jag leva mitt liv precis som jag vill. Det finns ingen som bestämmer vilken kille jag ska träffa eller vilket liv jag ska leva. Jag pluggar den linjen jag själv valt att plugga till och välja min framtid själv. Även fast det var ett avbrott med kontakten med familjen så börjat det bli bättre nu och jag mår såå mycket bättre nu."

- Anonym.

"Vid denna ålder (14-16) förstod jag att killar var mer intressanta än tjejer, men homosexuella saker existerade inte. Haha jag skrattar bara av att tänka på det! En skola i förorten där en kille tycker om killar och det ska fungera, oh the humanity! Det är som att önska efter regn i Sahara.

Homosexualitet och mitt ursprung går inte ihop. De korrekta orden är "de är djävulens dyrkare och bör brännas på bål" – min "älskade" mormor, hon var lite galen dock. Men denna hemlighet gömde jag grovt och hårt hela vägen till slutet av gymnasiet. Högstadiet var jag utfryst och var väldigt ensam. Jag försökte att smälta in med olika grabbar från klassen. Majoriteten av dem har idag suttit bakom galler eller haft kriminalitet som ett dagligt jobb. Men det bara gick inte. Du kände inte dig hemma där heller, vart ska jag gå? I början skrev jag om man inte trivs hemma så trivs man någon annanstans. Jag trivdes varken hemma eller i skolan, men framför datorn… Där var jag hemma. Eftersom jag inte fick vara mig själv hemma eller någon annanstans i världen var det spelvärlden jag fick vara mig själv, och det kändes otroligt bra. En trygghet och en varm känsla av hemmet man har byggt upp i spelet. Så att spela spel var en del av mitt liv, är idag också, men då spelade jag ungefär12 timmar om dagen. Vet du varför det kändes tryggt och skönt framför datorn? När jag klarade av en nivå kom ett meddelande upp på skärmen "Good job, you have increased an level!" Good job, duktigt jobbat. Det var ord jag inte hörde så ofta, och ibland kunde jag viska lite enkelt "Thank you" som en psycho. Spelet och det sociala livet i spelet gjorde mig verklig och duktig var jag i spelet!"

- Anonym


"Kunde inte sova så jag låg o tänkte på de vi snacka om idag. För ca ett år sen var jag "jag". Men vem var jag egentligen? Jag hade ju mina aningar om mitt liv och jag visste att jag inte var som alla andra men jag vågade inte acceptera det. Att jag skulle vara annorlunda, en som stod ut i mängden. Sen kom origo in i mitt liv och jag fick hjälp att lära känna mej själv. Hårt arbete från båda hållen krävdes och idag vet jag vem jag är. Jag har lärt mej acceptera mej själv, älska mej själv och att annorlunda inte är så farligt som jag trodde att det skulle vara. Jag är en kvinna som tycker om andra kvinnor och det är okej, fuck vad samhället säger och tycker för så länge jag älskar mej själv kommer jag att må bra, mitt liv bli lättre och stödet från mina nära stärka mej. Tack origo för att ni finns och för ert otroliga jobb."

- Anonym

"Hora! Du är värdelös från topp till tå, och förtjänar inte något". Våld ingick i min vardag under min uppväxt av min egen far, när jag inte "skötte" mig. När jag gjorde fel enligt kulturen så skulle jag straffas verbalt eller fysiskt. Som till exempel när jag inte kom hem i tid, om jag ville hänga med på klassutflykt, hade fel kläder eller om jag pratade med fel personer. Jag skulle vara en lydig tjej som inte skulle smutsa ner familjens rykte.

Jag var en fånge i mitt eget hem. Den plats där jag egentligen skulle känna mig som tryggast, var den plats jag kände mig som osäkrast på. När skulle jag bli fri? Hur skulle jag bli fri?

Jag var än inte en fullblommad tulpan. Tulpaner växer ensamma men med starka blad, precis som jag. Jag var ensam i detta. Det var ju pinsamt om någon visste hur jag hade det och jag hade lärt mig att vara tyst om det. Samtidigt var jag tvungen att vara stark för att överleva.

En dag fick jag lyckan att komma i kontakt med origo. Jag fick hjälp och idag har jag blivit en fullblommad tulpan. Jag är självständig och kan göra vad jag känner för. Jag jobbar, har ett eget hem och kan göra precis vad jag vill. Det gick! Idag är jag fri!"

- Anonym.


"Dagen jag sökte mig till Origo var dagen jag inte hade hopp om livet. För 4 år sedan var dagen jag kände att jag inte hade någon som förstod eller bara accepterade mig för den jag var!
Jag var vilsen och visste inte om jag ville fortsätta leva ett liv där jag inte fick välja eller bestämma över mig själv.
Idag är jag en stark ung kvinna som älskar livet och älskar att ta egna val och följa mitt hjärta. Jag har lyckats bevisa för familjen att mina val är kloka och genomtänkta och därför har jag fria vingar.
Kreativiteten i mig blomstrade av att jag tog beslutet att ta en kurs i konst. Jag ville lära mig att rida och det gjorde jag. Jag längtade efter att dyka i havet och åkte därför utomlands på en dykresa.
Idag är min dröm att bli designer med mitt egna varumärke, kanske till och med plugga eller jobba utomlands. Vem vet? :) Idag vet jag att jag kan göra allt, att jag har rätt att ta egna beslut, att jag har rätt att älska vem jag vill och att jag har rätt att leva utan att behöva känna skam och oro. Livet är för kort för att leva som andra vill!
Jag har kommit långt men det är fortfarande en lång väg kvar att gå. Mycket att kämpa igenom, men jag orkar för att jag vet att det är det rätta för mig. Jag är värd det."

- Anonym